Ett tredje hjärta...

(genom att klick på bilden blir den större)

Det var den 20 Mars 2013 som vi fick det första extremt svaga plusset på stickan. 9 dagar efter äl och jag hade varit väldigt yr och mått väldigt konstigt några dagar i skolan. Sådär att jag kände att jag måste gå hem och lägga mig nästan, i alla fall så pass att jag insåg att det inte var nån mening att sitta kvar med b-uppsatsen då jag ändå inte fick något vettigt gjort minns att jag ringde min mamma och sa att jag mådde så himla konstigt.
Testet var så svagt att jag knappt kunde tro det, därför följde ett par dagars testande där strecken blev starkare och starkare. Yrheten och det konstiga måendet gick över, men mensen uteblev, och brösten ömmade. Det var de enda fysiska tecknen på att något skedde i min kropp. I v.9 hade jag hälso/inskrivningssamtal hos bm och samma vecka ett tidigt läkarbesök eftersom de förra graviditeterna slutade med två små prematurbebisar. Då gjordes ett vul och det konstaterades att det faktiskt låg en liten bebis i min mage med beräknad bf 1 dec. Inte förrän den dagen vågade jag på allvar tro på att jag var gravid. Innan dess var jag extremt orolig för missfall. Mycket mer än jag varit de tidigare gångerna jag varit gravid. Jag var också övertygad om att jag nog faktiskt inte var gravid "på riktigt" utan att kroppen bara lurade mig. Mycket därför det blev så många tester. Jag mådde rätt dåligt under den här tiden. Inte fysiskt då jag mest hade avsmak för vissa maträtter (kött och tung mat, fet mat samt socker) och inget extremt illamående. Klarade mig med ett seaband (åksjukearmband) på ena handleden. Nej det var mest psykiskt då jag var så orolig att något skulle gå fel, samt att jag "tvingades" förtränga att jag var gravid pga av en oerhörd press i skolan med b-uppsatsen som skulle in samt en annan kurs parallellt. När jag kom till v.13 och det var dags för första riktiga UL:et, och b:uppsatsen var färdig, då kunde jag börja njuta av att vara gravid på riktigt. Jag längtade efter att magen skulle komma och efter att färga håret då jag hade bestämt mig för att inte göra det de första 12 veckorna.
Överlag har jag varit betydligt mer "nojjig" för saker denna gång. Födoämnen som är "förbjudna" när man är gravid passiv cigarettrök osv har jag undvikit väldigt noggrant. Slutade till och med använda parfym och onödigt smink samt nagellack under de mest kritiska veckorna under fostrets utveckling. Det kändes viktigt att veta att jag gjorde allt jag kunde.
Jag var i princip hela tiden övertygad om att jag väntade en pojke. Kollade bara pojknamn och surfade bara pojkkläder. ALLA trodde det var en flicka utom jag. Jag blev nästan irriterad tillslut över att de inte bara kunde förstå att vi skulle få en prins=)
I v.16+2 var vi till crocuskliniken i Linköping och gjorde ett privat UL/3dUL som först och främst visade på en frisk bebis. Vilken oerhörd lättnad! Vi som varit oroliga för att tvingas gå igenom samma traumatiska resa som när lillebror föddes med hjärtfel i v.34. Men så plötsligt säger läkaren att här kan vi inte se någon pung eller några testiklar. Jag hörde aldrig det där inte:et utan tänkte att japp, där ser ni minsann, haha. - "Alltså är det en lillasyster" fortsatte han. -Det är en vadå?!? Jag blev så oerhört chockad, Hahahaha. Tvärtom mot vad väldigt många generellt verkar anse, att man "ska" vilja ha en av varje så har det aldrig varit viktigt för oss. Vi blir verkligen exakt lika glada oavsett kön på bebisen. Jag var bara så otroligt bombsäker på en pojke att det liksom inte fanns i min värld att det kunde vara en tjej....Efter några dagar när jag tagit in det så kändes det som det mest självklara i hela världen. Klart det är lillasyster som ligger där inne. Vem skulle det annars vara? <3