Igår eftermiddag/kväll ville inte mina sammandragningar ge med sig. När klockan blev 21 så ringde jag tillslut till förlossningen som min bm sa på dagen att jag skulle göra om det inte gick över. Inte för att jag trodde att det var någon fara just då utan mest för att få bekräftat att de ej påverkat något. Jag fick komma in på en gång. Det gick inte att göra en ctg kurva på magen för bebis sparkade på den där pucken hela tiden. Tillslut gav de upp men konstaterade att bebis är ju pigg och glad;=)
De gjorde ett VUL och mätte livmodertappen som thank god var normallång fortfarande. De vågade inte känna om de öppnat sig något då sånt kan "trigga" sammandragningarna ännu mer så det var jag tacksam att de lät bli. Jag blev så oerhört lättad. Läkaren betonade vikten av att hellre åka in en gång för mycket än för lite och att jag inte ska tveka att ringa oavsett vad klockan är. Jag förklarade att jag tycker att det är så svårt att veta när man ska åka in och inte. Han menade att när vila inte hjälper är det dags. Mitt "problem" med mina sammandragningar är ju att vila har absolut NOLL betydelse för hur de ska komma och hur ofta, så det är ju inte mycket at gå på i mitt fall. Men precis som tidigare graviditeter får jag väl lita på min magkänsla. Om jag blöder, om de börjar kännas annorlunda, eller om nåt annat "konstigt" händer så är det dags. "Problemet" där är ju bara att när jag åkt in vid de tillfällena när nåt varit just annorlunda så har det båda gångerna visat sig att jag är öppen 4 cm och bara ett par timmar senare har barnen fötts.....
Jaja. Det viktiga just nu är att det var bra. På vul:et syntes att lillasyster var helt sjövild i magen. Hon hade sparkat hela tiden hela eftermiddagen och kvällen och jag vet ju att hon är extremt aktiv i magen. Mkt mer än de andra två varit. Läkaren menade att när hon sparkar så mycket så kan man också uppleva mer sammandragningar. Men hon mådde toppenbra och det är ju det viktigaste. Vet jag bara att jag inte riskerar att föda närmsta tiden så kan jag stå ut med sammandragningarna för då behöver jag inte vara orolig.
Ja, det var alltså det första "studiebesöket" på förlossningen här i vår nya stad. Nu hoppas vi det dröjer väääääldigt länge till nästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar