Idag är en av få dagar som jag med säkerhet kommer att komma ihåg till dagen jag dör. Vissa dagar är sådana. Ibland på grund av bra saker men vissa av gångerna tyvärr på grund av riktigt dåliga anledningar. Ibland träffar livet en så jävla hårt att man fullständigt tappat fotfästet. Jag har varit med om det några gånger de senaste åren riktigt ordentligt och jag vet exakt vad som nu kommer följa- inte hur det kommer sluta, men väl vad som kommer ske i svallvågorna av det jävliga. Jag har funderat så många många gånger de senaste åren vad skälen är till att vi, jag och mina nära och kära gång på gång utsätts för så mycket prövningar. Naturligtvis ligger det en sanning i att det som inte dödar det härdar, men för vad är det vi ska härdas så extremt mycket? Jag blir också skräckslagen varje gång marken åter försvinner under våra fötter för det har trots allt slutat väl nästan alla gånger och hur länge kan vi fortsätta ha sån "tur"?
Det är mindre tid än 1,5 år sedan som jag svävade mellan liv och död och jag hade förlikat mig- inte accepterat, men förlikat mig- med tanken på att inte få se mina barn växa upp. Jag hade gråtit, svurit, hatat och inte förstått överhuvudtaget varför jag drabbades och det jävliga som det innebär att veta att en sjukdom, som i mitt fall inte var en sjukdom, utan en biverkning, en riktigt jävlig (av ett vaccin) skulle rycka mig ifrån min familj. Jag var så sjuk och så arg. Men så fullständigt övertygad om att jag aldrig tänkte ge upp när jag en dag mötte en person i en snarlik sits. Vi kom att dela rum en lång tid och vi blev vänner på ett oerhört djupt plan då vi inte bara delade rädslan att inom kort inte längre finnas kvar- inte få se våra barn växa upp- utan även för att det visade sig att vi var så lika. Det var som att möta sin egen spegelbild. En 15 år äldre spegelbild som lärt sig livets läxa och som hjälpte mig igenom den tuffaste tid jag befunnit mig i genom att dela med sig av sin visdom och klokhet. Denna person förändrade mitt sätt att tänka, att se på mig själv och framförallt att kanalisera min styrka och fokusera på det som är viktigt. Jag har aldrig trott på gud men någon sände mig denna människa när jag behövde styrka som mest och jag minns att jag mer än en gång beskrev personen som en ängel sänd från ovan. En natt när vi liksom de flesta nätter denna kalla mörka vinter låg på vårt rum på Huddinge sjukhus, så sa jag att jag funderat på varför allt detta drabbade mig. Vad var det för mening? Till svar fick jag att meningen med allt som jag gick igenom nog var för att någon person, någon dag skulle komma att behöva mig och min styrka. Och att jag på grund av det jag nu tvingades genomgå skulle kunna vara den personen för någon annan. Det kan vara något av det finaste någon sagt till mig och plötsligt slutade jag att vara bitter. Jag fick också höra att jag redan var den personen för mig vän men att jag nog skulle komma att vara den någon mer gång för någon annan.
Nu står vi inför detta fruktansvärda faktum jag och min familj. Igen. Och insikten träffade mig rätt i ansiktet. Är det nu? Är det för denna prövning vi alla tränats de senaste åren? Jag förstår så väl vad som kommer komma och vilken ångest som följer med detta besked. 2013 som börjat så fantastiskt bra kommer få ett lika jobbigt slut som 2011 fick. Men kanske kanske är vi lite starkare denna gång. Är det ödets ironi att jag som fått kriga för mig själv bara tränade för att jag nu ska orka vara stark och kriga för någon annan? Var detta senaste år av lugn som vi fick bara en kort andningspaus i detta helvete som aldrig verkar vilja lämna oss?
En dag tror jag att man förstår varför saker händer och sker. Min tro är att allt sker av en anledning. Ibland måste dåliga saker hända för att saker på sikt ska bli bättre. Man måste bara finna styrka, bita ihop och ta sig igenom skiten. Och förhoppningsvis mår man bättre, har en djupare förståelse och kanske ett lyckligare liv när man kliver ut och är färdig med eländet.
Den här gången vet vi i alla fall precis hur saker ska prioriteras. Vad man bör lägga energi på och vad man kan lämna åt slumpen. Just nu handlar det om att lägga all energi på att hitta den bästa tänkbara vården, och att se till att de händer som livet läggs i är de allra bästa. Sedan kommer hon att bli frisk igen. Det finns inget annat alternativ. Det här är bara en extra krokig omväg. Igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar